”Kränkande att GPS-övervaka barn”, så lyder rubriken på ett debattinlägg på SVD-debatt som vi rekommenderar. ”Att hålla koll på sina barn med GPS-teknik skapar falsk trygghet och kränker barnens personliga integritet. Den som ständigt kontrolleras blir heller aldrig självständig. Även barn har rätt till en privat sfär”, skriver Jessica Nihlén Fahlquist, fil dr i filosofi.
![]( "Children_GPS_tracker_TK_201")
Children GPS-tracker, för "barn" upp till ca 15-16 år.
I marknadsföringen påstås att gps-spårning skapar säkerhet och trygghet, förhindrar barn från att försvinna i naturen eller bli kidnappade samt mildrar föräldrarnas ständiga oro för sina barn…
Det instrumentella värdet i att barn har rätt till en privat sfär ligger i att barn ju en dag ska fungera som självständiga människor. Hur kan barn som ständigt blir övervakade och kontrollerade utvecklas till självständiga individer som är kapabla att hantera livet på ett ansvarsfullt sätt? Om barnen inte lär sig hantera livet på egen hand har de knappast blivit säkrare eller tryggare i det längre perspektivet…
Frågan är hurvida oron mildras eller göds av övervakning. Verklig trygghet kräver ömsesidigt förtroende mellan barn och föräldrar, något som enligt Rädda Barnens psykolog Åsa Landberg endast kan uppnås genom att barn lär sig ta ansvar och självmant meddelar föräldrarna var de är.
![]( "1818.jpg")
"Study Ball, för "barn" upp till 15-16 år.
I vissa familjer, bland annat ”hederskulturer”, men även andra familjer, råder starka värderingar om vad barn får göra och inte. I dessa miljöer kan gps-spårning användas för att övervaka barnen på ett högst destruktivt sätt och samla ”bevis” för att bestraffa barnen. Åsa Landberg berättar i en mejlkonversation med mig att Rädda Barnen får samtal från barn som berättar hur de känner sig kränkta, fråntagna all frihet och ansvar för sitt eget liv. De upplever gps-spårningen som en elektronisk fotboja…
Detta påminner mig lite om den kedja, fotboja och metallkula, ”Study Ball”, som börjat säljas i Storbritannien och USA. Att låsa fast barn så man vet att de gör det de ska, är väl liksom nästa steg?
Läs hela debattinlägget på SvD här!
